shit det här blev långt
I'm home.
Efter en jäkla massa stress (ramlade bland annat i duschen, hmm) hemma så träffade jag steffen och vi åkte in till stan för att träffa jenny där redan runt sex eftersom tönten hade slutat jobba då och ville att vi skulle komma in. Och där så kollade vi efter nån bra film, och det fick bli Remember me, som började 21.20. Då hade vi alltså en jävla massa tid på oss. Närmare bestämt typ tre timmar. Vi käkade en massa gottis i kungsan men sen då? Alla affärer var stängda och det fanns nada att göra. Så vi satt helt enkelt uppe vid bion och väntade i en evighet. Inga liv kan man kalla det. Men vi sysselsatte oss ändå. Spelade in lite filmer (rätt horny), tog lite bilder, tjockade, tittade på udda människor..
Sen började filmen efter en jävla massa väntan. Riktiga pundhuvuden som åker in astidigt, och bokar bio halvtio när det finns nada att gör och man är tre rastlösa energiknippen. Vi skyller på dig jenny, du ska få igen..
Men till filmen då. Jag hade noll förväntningar, hade nämligen hört att den var dålig. Men fan heller, den var grym. Jag heter camilla holm, och jag är en cool tjej som seriöst aldrig gråter när jag ser på filmer. Ibland när mofasa dör i lejonkungen, men nästan aldrig annars. Men nu grät jag. Så jävla känslosam film. Den berörde och var asbra. Framför allt slutet, jag vill berätta självklart men måste väl hålla mig antar jag. :'(
Det var som när jag var liten och skulle berätta för hela klassen om en bok jag hade läst. Och man skulle försöka få klassen att vilja läsa den. Jag hade läst en bok som hette "Malin + Rasmus = Sant". Och jag högg in för fullt och berätta om allt in i minsta detalj, och avslutade med att berätta hela slutet. "Och så var boken typ såååå sorglig i slutet, för allt hade precis blivit bra igen mellan malin och rasmus och så tänkte rasmus att han bara kunde ta en liten gnutta knark för han hade hållt på med sånt, och så tänkte han att det var sista gången, men så dog han av överdos och det var så jäkla sorgligt...och ääh. Ja. Läs den." Sen fick jag utskällning av några kompisar som hae velat läsa den, för att jag hade berättat allt. Den tackar man för. Här försöker man gå in med inlevelse, men det fick man inget tack för. Nej nej..
Efter en jäkla massa stress (ramlade bland annat i duschen, hmm) hemma så träffade jag steffen och vi åkte in till stan för att träffa jenny där redan runt sex eftersom tönten hade slutat jobba då och ville att vi skulle komma in. Och där så kollade vi efter nån bra film, och det fick bli Remember me, som började 21.20. Då hade vi alltså en jävla massa tid på oss. Närmare bestämt typ tre timmar. Vi käkade en massa gottis i kungsan men sen då? Alla affärer var stängda och det fanns nada att göra. Så vi satt helt enkelt uppe vid bion och väntade i en evighet. Inga liv kan man kalla det. Men vi sysselsatte oss ändå. Spelade in lite filmer (rätt horny), tog lite bilder, tjockade, tittade på udda människor..
Sen började filmen efter en jävla massa väntan. Riktiga pundhuvuden som åker in astidigt, och bokar bio halvtio när det finns nada att gör och man är tre rastlösa energiknippen. Vi skyller på dig jenny, du ska få igen..
Men till filmen då. Jag hade noll förväntningar, hade nämligen hört att den var dålig. Men fan heller, den var grym. Jag heter camilla holm, och jag är en cool tjej som seriöst aldrig gråter när jag ser på filmer. Ibland när mofasa dör i lejonkungen, men nästan aldrig annars. Men nu grät jag. Så jävla känslosam film. Den berörde och var asbra. Framför allt slutet, jag vill berätta självklart men måste väl hålla mig antar jag. :'(
Det var som när jag var liten och skulle berätta för hela klassen om en bok jag hade läst. Och man skulle försöka få klassen att vilja läsa den. Jag hade läst en bok som hette "Malin + Rasmus = Sant". Och jag högg in för fullt och berätta om allt in i minsta detalj, och avslutade med att berätta hela slutet. "Och så var boken typ såååå sorglig i slutet, för allt hade precis blivit bra igen mellan malin och rasmus och så tänkte rasmus att han bara kunde ta en liten gnutta knark för han hade hållt på med sånt, och så tänkte han att det var sista gången, men så dog han av överdos och det var så jäkla sorgligt...och ääh. Ja. Läs den." Sen fick jag utskällning av några kompisar som hae velat läsa den, för att jag hade berättat allt. Den tackar man för. Här försöker man gå in med inlevelse, men det fick man inget tack för. Nej nej..
Kommentarer
Trackback
