Trodde träningen började halv åtta. Jag var helt bombsäker. Men tydligen inte. Klockan sju ringde sofie och frågade vart jag var. Vi började tydligen sju. Bra camilla, jättebra verkligen. Men jag var hur som helst i mina basketskor på planen typ fem minuter senare. Pappa körde som en galning och jag var snabb som jag vet inte vad. Träningen var asskön och det gick bra för mitt lag också. Gud kanske finns trots allt. Fast jag vrickade fingret eller nåt sånt, och det gör åt helvete ont faktiskt. Så nu blev jag tveksam.

Sitter nu med en fet chokladask i knät och dunkar musik. Japp jag tänker äta allt själv. Hejdååååååååå.