Skrev för någon dag sen att jag kände mig lite deppig. Nu har jag kommit fram till varför. För det första är jag bara så jävla trött. För det andra känns basketen inte superkul för stunden. Några av mina närmaste vänner har slutat vilket gör mig jäkligt ledsen. Det är absolut inte samma sak utan dom. Det bästa med basketen är ju alla kompisar.
    Sen saknar jag också min gamla coach Janne, som inte längre tränar laget. Vi började spela basket när vi var åtta år gamla, och sen dess har vi haft Janne som coach tills typ innan sommaren. Nu har vi en ny coach och ett nytt lag där vi har slagit ihop 92or och 93or, och så har flera som sagt slutat. 
     I vintras och under våren spelade vi med det gamla laget f93. Då var vi bäst! Helt ärligt bäst! Enligt mig i alla fall. Vi tog hand om varandra och det var oftast glada miner överallt. Nu måste jag säga att jag ser inte dom där glada minerna lika ofta. Det känns som att dom kommer fram när vi blir övertrötta, vem skrattar inte galet då? Förut var jag glad för att allt gick så bra, självklart för att jag var övertrött då också, men mest för att att vi hade det så bra då. Vi var som en står kycklingkull som peppade varandra i alla lägen. Man vet inte vad man har, förrän man förlorar det. Så känns det lite. Jag har självklart kvar laget, men det känns bara inte som förut. 
    Sen går det heller inte så bra med själva spelet. När träningarna gick igång efter sommaren kändes det jäkligt bra, och jag kände mig bra, inte bäst, men bra! Efter några träningar gick det lite sämre, och idag kändes det inte alls bra. Tyvärr. Och jag vet inte om det är den lilla tanken av allt det här som hindrar mig från att se allt från den ljusa sidan. Jag försöker att tänka positivt och bara ha kul, men det är nåt som hindrar mig. Jag vill inte komma in i den jäkla onda cirkeln bara! Jag älskar ju mina vänner och jag älsar sporten. Hjälp.
   Nu blev det här jävligt långt, och jag överreagerar totalt, men jag behövde skriva av mig. Tack och hej.