När jag satt på bussen på väg till min träning såg jag något hemskt. Det spöregnade och jag satt där på bussen och tittade ut genom fönstret på vad som hände där utanför. Plötsligt la jag märke till en man som satt på huk och pratade i telefon. Han såg riktigt besvärad ut, och till en början vet jag inte vad som var fel med mina ögon. Jag såg inget mer liksom. Sen en sekund senare la jag märke till att bredvid honom låg en kvinna på marken med slutna ögon och hon höll handen på hjärtat. Hon såg så fin ut. Hon hade klackar på sig och såg allmänt vacker ut. Bredvid henne stod också ett litet barn. Vad kan han ha varit, runt fem år kanske. Han stod där i regnmössa och galonibyxor och grät för fullt. När jag hade snappat upp hela bilden i huvudet, så hade bussen åkt iväg ganska långt. Jag funderade på att hoppa av och springa tillbaka till dom, men det gjorde jag inte. Usch det såg så hemskt ut, och jag har inte kunnat släppa det. Det gråtande barnet, mamman som låg i söregnet på marken med slutna ögon, och så mannen som förmodligen ringde på hjälp. Jag tänker på vad som kan ha hänt, och hoppas för guds skull att hon är okej. Tänk om hon inte är det. Usch så hemsk tanke. Och så det lilla barnet. :(