Tårarna rinner nu igen. Känner mig tom. Jag är fortfarande så chockad, kan verkligen inte fatta det. Min granne och familjevän finns inte mer. Han har varit med ända sedan vi föddes.
Han var här på middagar, han gick upp mitt i natten för att skjutsa oss till flygplatsen, han ville alltid höra hur det gick med basketen. Han var så snäll och ville alla väl.
Kan inte förstå det. Hur ska resten av familjen klara sig? Hur klarar man sig utan sin man som man alltid levt med? Och hur klarar man sig utan sin pappa? Tänker på om det skulle vara min egen pappa. Tanken går inte. Sånt här får bara inte hända.

Vi finns här, och vi tänker på er. Lev för honom.